Det är dags att säga tack

Då jag gick uppför trappan till Institutet (nuvarande KoMbi-huset) för att gå på arbetsintervju för en lärartjänst, kunde jag inte ana att arbetet vid medborgarinstitutet skulle bli mitt livsverk. Men det var där allting började 1.1.1985. 

Världen såg mycket annorlunda ut på den tiden. Det var mycket exotiskt att studera Basic-programmering och om sociala medier visste man på den tiden ännu ingenting. Kommunicerade gjorde man via trådtelefon och en Maxwell Smart bärbar telefon kändes som en utopi. Nu har vi mobiltelefoner, mejl, Facebook, Twitter osv. Världen har blivit mindre i snabb takt via dessa olika digitala nätverk. 

På den tiden fanns det knappt några invandrare i Borgå. Nu talas det tiotals olika språk i studiegrupperna och invandrarundervisningen har blivit en väsentlig del av institutets verksamhet. 

I början kändes det för mig t.o.m. exotiskt att komma i kontakt med det andra inhemska språket. Jag minns att jag 1985 var på jakt efter navkapslar till mitt livs första bil och hade hört att sådana skulle hittas i Autopurkamo. Jag hittade inte vägen dit och frågade därför första bästa som kom emot om vägen. Personen svarade ”Jag kan tyvärr inte finska”. Sedan gällde det bara att försöka minnas vad Autopurkamo kunde vara på svenska – ”ruta ihop bilarna? ” 

En annan kontakt till det svenska uppstod då vi ordnade filmklubben Oscar i samarbete med svenska Borgå MI. Höjdpunkten med filmklubben var att vi kunde visa filmerna i en riktig biograf, Studio 123, där café Aatos numera finns beläget. Då träffade jag också för första gången min nuvarande kollega Maria Malin, som på den tiden var lärare i samhällsvetenskapliga ämnen i det svenska systerinstitutet. Nu har vi redan arbetat tillsammans i det gemensamma tvåspråkiga institutet i sju år och vårt samarbete har löpt verkligen bra. 

På den tiden var jag en ivrig teaterentusiast och jag regisserade flera olika skådespel såväl i Borgå som i Askola. Det bästa tacket var när den numera avlidne författaren Jussi Kylätasku bekantade sig med mig genom att säga: ”så du är den regissör som vill motbevisa tesen att vid ett medborgarinstitut kan man inte göra bra teater.” 

Nu har det blivit dags att säga tack för alla dessa år. Till allra först tackar jag varmt institutets kunniga och engagerade personal. Detta gäller både fast anställda och timanställda. Ett speciellt tack vill jag rikta till timlärarna, vars insatser är oersättliga för institutets verksamhet. Dessa timlärare står för 80 % av undervisningen. 

Jag vill också tacka stadens tjänstemän och förtroendevalda. Av de andra tjänstemännen i Borgå har jag alltid fått vänlig hjälp när jag har behövt det. De förtroendevalda i Borgå har också varit berömligt intresserade av institutets verksamhet.

Till sist vill jag rikta det allra största tacket till alla institutets studerande, de som år efter år ivrigt och troget har deltagit i kurser. Jag kan berätta att jag undervisade i yoga i 10 års tid varje fredagskväll i Keskuskoulu. Ofta var jag t.o.m. mycket trött efter arbetsveckan. När jag gick hem var jag däremot uppiggad. De ivriga kursdeltagarna och yogan gav energi också åt mig. 

Året som gått har varit mycket avvikande, också medborgarinstitutet har fått lov att lära sig nya sätt att undervisa, en del av kurserna har ordnats som distansundervisning. Också detta har vi klarat, fastän tidtabellen för att övergå från närundervisning till distanskurs ibland varit oerhört stram. Personligen tror jag ändå på kraften i närundervisning, på människors vilja att samlas och utöva sina hobbyn. Med kraft av den ivern kommer institutslivet att fortsätta framgångsrikt även i framtiden. Redan under 75 års tid har det funnits MI-kurser i Borgå och jag är säker på att dessa fortsätter åtminstone lika många år från nu och framåt. 

…och det är dags att säga farväl

Trevliga minnen finns det alltså gott om. Institutslivet har varit intressant, det gäller att hela tiden planera nya kurser och fundera ut nya verksamhetssätt. Detta är antagligen orsaken till att jag har trivts så bra i arbetet. Men nu är tiden inne för att säga farväl. Jag går i pension i början av år 2021, men jag fortsätter som timlärare om jag behövs. 

Ett bättre nytt år! 

Rektor Pertti